Är detta inget mansproblem?

Har börjat ana att detta med stoppashoppa problemet kanske nästa enbart är en kvinnlig åkomma. Min man lutade sig nyss över min axel och gluttade ner i min blogg,  – Lite fånigt det där, vem tror du egentligen är intresserad av problem kring att sluta shoppa. Klart det blir mer pengar över till nya golfklubbor för mig..haha…hmm. Nu låter det som han vore världens grabb-tönt men så är verkligen inte fallet. Och viss kändes det lite ledsamt att höra att ens nystartade blogg kanske är onödig eller bara vänder sig till hälften av bloggosfären. Men samtidigt var det lite intressant att han sa som han gjorde. Kanske ligger det något i det. Kanske har vi kvinnor lättare att använda shopping för att bygga upp vårt dåliga självförtroende. Nu talar jag inte om den påfyllnad av kläder och saker till våra hem som är nödvändig, typ kläderna slitna och nötta, porslitet spruket och nagellacket slut (haha). Nej jag talar om det där ” behovet” som går ut på att förnya sig hela tiden, tro att man blir bättre och lyckligare med nya underlägg, klänning eller ytterligare en indiskinspirerad sjal. Alla tänker förstås inte aktivt att på detta, men det är faktiskt en bakomliggande orsak för många, om det verkligen rannsakar sig och tänker efter…..lycka, vad är lycka?

Har män en annan inställning till allt detta med shopping, har funderat ett tag på det och kanske är det så… i alla fall för 40-plusarna. De yngre männen tycks mer ha samma behov av omväxling och förnyelse som kvinnor i allmänhet. De yngre männen färgar håret, sminkar sig, mixtrar med mode och trender och syr till och med kläder själva (inser schablonen) detta gör dem på något sätt mer sårbara och påverkningsbara. De söker sin identitet på ett nytt sätt jämfört med den äldre generationen.  Men vad gör ”äldre” män då, när de känner livsfrustration…? Jag känner att detta stycke ovan behöver funderas på och utvecklas mer i kommande inlägg.

Livet är nu inte svart eller vitt, shoppa eller inte, kulturell eller ytlig, social eller isolerad, nej det jag vill åt är en kuslig grundinställning till vår konsumtion. Stora delar av världens befolkning konstruerar bruksredskap av återvunnet ”skräp”, de har två klädombyten, knappt en tallrik per skalle i hushållet, och kanske bara tre väggar till sitt hem. Och så finns där en privilegierad klick som bränner stålar som aldrig förr och så finns den stora massan där emellan.  Vem förverkligar sig själv egentligen, vem får det som den behöver på djupet? Svaret är inte givet.  I denna lätt ytliga diskussion får vi bortse från dem som verkligen svälter och inte har några grundläggande behov tillgodosedda….de behöver allt.

Nej denna blogg vill mer belysa dem som inte lever på ruinens brant, utan oss som har någon form av val att göra.