Drabbad av lappsjukan

Har ni också drabbats av den moderna formen av lappsjuka? Just kring jul verkar den grassera som mest.

Jag fick under två dagar inte mindre än 87 bonus- och rabatterbjudanden. De var ifrån alla bonuskort jag har, ni vet; H&M, KappAhl, Lindex; Kicks, Ica, Hemköp, Sisters, Esprit.. mm mm. Tillsammans med alla korten blir det himla tajt i plånboken. Kanske borde jag köpa en ny och mer anpassad plånbok, anpassad till denna moderna formen av lappsjuka. Nä det var väl ingen bra idé.

Kan ni gissa på vad det enda är som fungerar och botar??…..ni gissar rätt…StoppaShoppa!

"Kilroy was here"

På min daglig promenad går jag förbi en villatomt med flera olika hus på. Ett av husen är mycket annorlunda och på dess ännu ej färdigställda tak står det ”Kilroy was here” på några sporadiskt utplacerade tackpannor. Resten av taket består av presenningar och plåtbitar, det har sett ut sådär under åtskilliga år. I fönstren på det lilla huset trängs adventsljusstakar, döskallar, vagnshjul och sådant du mest hittar på loppis i lådan för hopplösa föremål ”1kr styck”. När ytterdörren ibland står på glänt, om sommaren, skymtas där en vit wc-stol vid ingången. Kanske säger det oss något om den boendes behov, kanske inte. Jag vet inte riktigt hur han ser ut som bor där, för det måste vara en han, men jag tror det var länge sedan han gick loss på ett shoppingstråk. Men humor verkar han ha…och viss känsla för vardagsfilosofiska spörsmål. Hur kommer man annars på att klättra upp på sitt tak och spika fast frasen ”Kilroy was here”. Jag gillar det skarpt…

Vet du förresten var frasen kommer ifrån? Det har jag funderat på många gånger. Enligt Wikipedia så låter en rätt sann berättelse så här:

”Kilroy was here” är en världsberömd graffitifras. Under andra världskriget började frasen dyka upp överallt där de amerikanska trupperna fanns. Det ritades ofta även en bild föreställande ett ansikte med lång näsa, två stora runda ögon med stora pupiller, som tittade fram över ett plank eller bara en linje som skulle representera ett plank. Inget mer kunde skönjas av denna figur, förutom att ibland syntes även fingrarna som höll fast i planket.'

Bilden av Kilroy är ganska allmänt känd, men dess ursprung är inte lika tydlig. 1946 hade det amerikanska transportorganet Transit Association ett radioprogram som hette Speak to America. I det programmet utlystes en tävling i ett försök att lösa mysteriet med Kilroys ursprung. Tävlingen resulterade i att man fann James J. Kilroy från Massachusetts. Att just denna person och hans historia skulle vara ursprunget till fenomenet Kilroy was here, är det många som anser vara det mest troliga även idag.

James J. Kilroy var en fartygsinspektör vid Fore River-varvet i Quincy, delstaten Massachusetts, USA. Det var hans ansvar att kontrollera alla nitare (ett yrke) och se hur många nithål som de hade nitat i skrovet varje dag. För att undvika att räkna nitarna två gånger, åt oärliga nitare, och som ett bevis till chefen, så började han att markera det han har räknat med texten Kilroy was here på insidan av fartygsskrovet som byggdes. Han använde en väl synlig gul krita och på det viset så såg inspektörerna på de andra skiften vad han hade räknat och betalade inte nitarna för ett jobb de inte har utfört.

När väl fartyget togs i bruk och transporterade amerikanska trupper ut i världen, var denna fras redan ett mysterium. Att denna fras fanns just där på denna underliga plats, och dessutom att alla till sist hade sett den, byggde på mysteriet ännu mer. Det enda som de gemensamt kunde vara överens om var att Kilroy, vem det nu var, hade varit där först. Mer på skämt så började de amerikanska trupperna sprida ut graffiti var den än landsattes och ville visa att de redan varit där, ja, eller rättare sagt att Kilroy redan hade varit där.

Det går förträffligt att inte shoppa för mig….just nu I alla fall. Fast jag har lite julklappsångest. Mer om det i nästa blogginlägg….eller så blir det om något helt annat. Over and out….

Läs mer  om Kilroy...via: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kilroy_was_here

Människans verkliga dilemma

Nu var det allt rysligt länge sedan jag skrev något i bloggen. Skeptikern, där ute i cybervärlden, tror säker detta beror på att jag inte lyckats hålla mitt löfte. Då har han nästan rätt…jag höll faktiskt på att trilla dit…köpte en ny vinterjacka halva priset och allt…men …24 timmar senare lämnade jag tillbaka den. Fy vilken pers. Viss jag skulle behöva en ny jacka, men löfte är ett löfte och den gamla duger gott ett år till. Visst, färgfläcken på vänsterarmen är inget kul, men va ”fn” det är nog bara jag som tänker på den.

Det var vid ytterligare ett tillfälle riktigt svårt….stod i kassakön för att köpa en grymt snygg , cool, tajt liten och  fräck skinnjacka i kanelbrunt, för kanonpris. Stod där en bra stund och förhandlade med mig själv. Hade många bra argument om varför jag verkligen behövde denna justa jacka; bra att se lite läcker ut när man går på nätverksträffar och businessmöten, förtroendeingivande, typ ”jag äger”, eller för höstens alla partyn. Men hallå Susanne, det sitter ju inte i jackan, det sitter i blicken och auran runt din lekamen.
 
När det tillslut blev min tur framme vid kassan, vända jag på klacken och gick och hängde tillbaka jackan. Puh det var nära ögat.  Insåg åter igen att det utan egentliga shoppingmöjligheter/tillstånd inte längre är kul att dra benen efter sig på Freeport, Kungsmässan, Frölunda Torg eller i City. In i bilen igen, hem och ut och springa istället, laga mat, jobba eller vad som helst annat som är värt minuterna i mitt liv.

Den där äkta blicken och varma auran går inte att köpa för pengar, det är något som mognar i ens inre om man föder det med rätt näring och energi. Och att ”stoppa-shoppa” är långt mer än bara en kul grej för mig, det handlar om den inre resan och att plantera fröer för framtiden, vare sig den där framtiden blir lång eller kort.

Ytterligare ett bekräftande perspektiv på detta kom på mailen nu på morgonen. Det var min dotters konstlärare som meddelade att hennes man stilla insomnat i helgen, omsluten av sin älskade familj. Han dog efter ett år med upprepade cellgiftsbehandlingar och jobbiga smärtor. Hon skrev att det var tomt och kändes ensamt men att hon var glad att han inte behövde plågas mer. 36 år fick dom tillsammans. Tomt är bara förnamnet, känslan av tomheten är säker förlamande.

Men hon skrev i nästa mening, att barnens konstklasser skulle fortsätta som vanligt i veckan och den årliga vernissagen skulle gå av stapeln som planerat till helgen….strongt…vansinnigt men kanske helt rätt, bara hon själv vet.

Att stoppa shoppa sett ur perspektivet ovan blir förstås väldigt trivialt. Men så är nu livet, en ständig pendel mellan flärd och rå verklighet och kanske är just detta den moderna människans verkliga dilemma.