Allt som är jag idag började en gång med ett litet unikt ägg och en ännu mindre, men lika unik spermie. Att just dessa mötte varandra var en verklig slump, eller var det inte det? Det är svårt och rätt ogreppbart att tänka sig att det liv som är jag bara kom till av en slump, det känns liksom ledsamt och ovärdigt. Men tyvärr är det alldeles sant i alla fall på det biologiska planet, den där själsliga dimensionen är ju svår att evidensbasera. Jag menar den om reinkarnation och liknande fenomen.
Vi föds alla som vinnare brukar man säga och så är det kanske sett ur en synvinkel. Det finns en trygg plattform -ägget, och en riktig fajter -spermien, i oss alla. Så smälte de samman och blev början på en människa. Men hur är det för alla de andra plattformarna och fajtersarna? Glider de omkring som halva kroppar och halva själar i en biologisk massa och kan man kalla dem för halva liv? En hissnade vardagsfilosofisk tanke. Ett är dock säkert och det är att när två av dessa halvor möts så bildar de en helhet, en liten människa. Hon föds till denna komplexa värld helt utan garantier, är varken svanen märkt eller ens ekologisk, och ingen vet vad som kommer hända med henne.
Jag vet att mitt liv, på mer än ett sätt, faktiskt kom till av en slump och jag får väl vara tacksam för det liv jag föddes in i även om jag tycker att det bitvis varit rätt tungt, för vad hade alternativet varit?? När du nått en ålder av 50+, så börjar du inse att livet är ändligt. Att det är ändligt inser du egentligen långt innan, jag vet, men vid 50 år blir det mer påtagligt att antalet somrar du har kvar att leva är räknade. Det är en både hisnande och skrämmande känsla, nästan så du vill spy.
Men om du istället försöker hitta den där unika mänskliga möjligheten att se och ta vara på var dag som den vore den sista, ja då får livet en helt annan dimension. Att göra just så borde innebära att du för ett rikare liv, blir en sannare medmänniska och gör klokare val. Men det kan också bli tvärt om, att du inte orkar tänka på det ändliga livet, utan istället ger dig ut på en ”skiter-väl-jag-i” odyssé. Det vill säga att du roffar åt dig av andras känslor, slutar värna om natur, djur, arbetskolleger, familjen, vänner och dig själv. Du tänker istället att du nu skall suga ut det gottaste vad det än må kosta. Men frågan är om det verkligen är det gottaste du får?
Nu är det ju så att livet sällan är svart eller vitt, sant eller falskt, rätt eller fel. Och jag kan känna att jag nu mera pendlar mellan att värna om och ”skita” i, och att det just är så jag mognar och förbereder mig på att dö. Efter att ha suttit vid en rätt lång rad av dödsbäddar vet jag att livet glider ur kroppen och lämnar den tom och kall. Det som en gång var livet i den döda har flytt….och på något sätt har det faktumet tröstat mig.
Vart ville jag komma med denna berättelse? Jo jag ville nog peppa oss alla att tänka på att vår bästa tid är nu, för nu är den enda tid vi vet att vi har. Och även om det regnade på midsommar, du är sur på din chef, arg på dina barn, ledsen på din sambo eller besviken på dig själv…så är det faktiskt så att - nu är den enda tid vi vet att vi har. Och du är skyldig slumpen att ta vara på det liv du fick, för betänk vad alternativet hade varit!
Nedan följer texten till titelmelodin från - La Cage Aux Folles…en text jag tycker sammanfattar känslan av vad jag vill säga.
”Vår bästa tid är nu, vem minns den snö som kanske föll i fjol? Vår bästa tid är nu, vem vet om morgonda'n har sol, har sol, har sol?
Håll fast en kort sekund och lev och älska nu så märker du det blir en härlig stund, därför vår bästa tid är nu, är nu, är nu!
Nu - ej någon bortglömd dag - i går, nu - din morgondag kan ingen spå.
Håll fast en kort sekund och lev och älska nu så märker du det blir en härlig stund, därför vår bäst tid är nu, är nu, är nu!”
