Nu var det allt rysligt länge sedan jag skrev något i bloggen. Skeptikern, där ute i cybervärlden, tror säker detta beror på att jag inte lyckats hålla mitt löfte. Då har han nästan rätt…jag höll faktiskt på att trilla dit…köpte en ny vinterjacka halva priset och allt…men …24 timmar senare lämnade jag tillbaka den. Fy vilken pers. Viss jag skulle behöva en ny jacka, men löfte är ett löfte och den gamla duger gott ett år till. Visst, färgfläcken på vänsterarmen är inget kul, men va ”fn” det är nog bara jag som tänker på den.
Det var vid ytterligare ett tillfälle riktigt svårt….stod i kassakön för att köpa en grymt snygg , cool, tajt liten och fräck skinnjacka i kanelbrunt, för kanonpris. Stod där en bra stund och förhandlade med mig själv. Hade många bra argument om varför jag verkligen behövde denna justa jacka; bra att se lite läcker ut när man går på nätverksträffar och businessmöten, förtroendeingivande, typ ”jag äger”, eller för höstens alla partyn. Men hallå Susanne, det sitter ju inte i jackan, det sitter i blicken och auran runt din lekamen.
När det tillslut blev min tur framme vid kassan, vända jag på klacken och gick och hängde tillbaka jackan. Puh det var nära ögat. Insåg åter igen att det utan egentliga shoppingmöjligheter/tillstånd inte längre är kul att dra benen efter sig på Freeport, Kungsmässan, Frölunda Torg eller i City. In i bilen igen, hem och ut och springa istället, laga mat, jobba eller vad som helst annat som är värt minuterna i mitt liv.
Den där äkta blicken och varma auran går inte att köpa för pengar, det är något som mognar i ens inre om man föder det med rätt näring och energi. Och att ”stoppa-shoppa” är långt mer än bara en kul grej för mig, det handlar om den inre resan och att plantera fröer för framtiden, vare sig den där framtiden blir lång eller kort.
Ytterligare ett bekräftande perspektiv på detta kom på mailen nu på morgonen. Det var min dotters konstlärare som meddelade att hennes man stilla insomnat i helgen, omsluten av sin älskade familj. Han dog efter ett år med upprepade cellgiftsbehandlingar och jobbiga smärtor. Hon skrev att det var tomt och kändes ensamt men att hon var glad att han inte behövde plågas mer. 36 år fick dom tillsammans. Tomt är bara förnamnet, känslan av tomheten är säker förlamande.
Men hon skrev i nästa mening, att barnens konstklasser skulle fortsätta som vanligt i veckan och den årliga vernissagen skulle gå av stapeln som planerat till helgen….strongt…vansinnigt men kanske helt rätt, bara hon själv vet.
Att stoppa shoppa sett ur perspektivet ovan blir förstås väldigt trivialt. Men så är nu livet, en ständig pendel mellan flärd och rå verklighet och kanske är just detta den moderna människans verkliga dilemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar