Koll på snällhetskontot?

Så var det strax jul igen. Och snällheten kämpar mot tiden och med sin image.

”Har du varit riktigt snäll i år”….och givit Röda korset dina pantpengar, köpt din Faktum eller Situation Stockholm var månad och lämnat pengar till ditt fadderbarn på SOS-barnbyar? Har du lämnat bidrag till Läkare utangränser, Barncancerfonden och Forska utan djurförsök? Betalat din månadslott till Postkodslotteriet? Köpt dina julkort från Cancerfonden och bytt ut dina vanliga julklappar mot julklappsgåvor från UNICEF ; 167 påsar vätskeersättning för 86:-, 60 doser poliovaccin för 56:- eller ett skolpaket för 82:-? ……listan kan bli oändlig.

Det gäller att ha koll på snällhetskontot, för jag undrar om det inte går inflation på all denna givmildhet snart. För vad skall man välja att ge till….man kan inte ge till allt. Och vem kan undgå ett stygn i hjärtat vid slogans som:

·         Tomt på innehåll - fullt av mening..

·         Låt ditt företags julhälsningar rädda liv...

·         Julbutiken för goda hälsningar…

·         Julklapps tips för en bättre värld..

·         Hjälp oss ge alla ett gott nytt år..

·         Ge bort besök till ensamma i jul…

Och om man inte får ett stygn i hjärtat så lider nog de flesta av ett dåligt samvete och känner ett stigande äckel inför julens ständiga dilemma – Får jag unna mig eller bör jag försaka? Ja, för oss som inte är ensamma, bostadslösa eller krigshärjade råder en gnagande oro för om vi gör rätt för oss. Om vi inte gör rätt för oss kommer vi då att drabbas av synden…den som straffar sig själv. Kommer vi bli cancersjuka, lämnade, arbetslösa och gå in i väggen?

Själv känner jag att alldeles för mycket tid och pengar går åt för att skapa en traditionell julstämning, även om vi med året även skapat fina egna traditioner. Men min egen sinnesstämning blir lidande, jag blir tvär och ur balans. Visst jag har varit jätteduktig i år och gjort massa julmat, godis, kakor och köpt dito klappar. Men jag längtar alltid efter den stunden på julafton som kommer när alla släktingar gott hem och disken vilar på diskbänken och vi sitter ner och myser i soffan och tittar på det vi fått, smaskar på julgodis, tar en skinksmörgås och slötittar på någon repris på TV. Det är då som julen inträffar för mig. Fast det är klart att det även infinner sig en känsla av glädje och nöjdhet över en god och glad julmiddag med sociala tillbehör. Julen har verkligen som myntet två sidor…

Nu undrar ni förstås hur en Stoppashoppa klarar av julklappsbestyren? Själv har jag önskat mig en klapp av var familjemedlem, till rimligt pris. Vore ju trist att inte få ta emot klappar av den som vill ge. Däremot har det varit svårt att hitta ett bra stoppashoppa-förhållande till de klappar som ges bort. Och jag måste säga att jag inte är nöjd med min insats, inte nöjd alls. Nästa år tar jag fasta på andemeningen i UNICEF´s slogan ”Tomt på innehåll - fullt av mening..”

Ja så får det bli…

God Jul på er alla där ute i cyberrymden…

God Jul

….och kram från en förklädd ängel med en lite räv bakom ena örat!

Drabbad av lappsjukan

Har ni också drabbats av den moderna formen av lappsjuka? Just kring jul verkar den grassera som mest.

Jag fick under två dagar inte mindre än 87 bonus- och rabatterbjudanden. De var ifrån alla bonuskort jag har, ni vet; H&M, KappAhl, Lindex; Kicks, Ica, Hemköp, Sisters, Esprit.. mm mm. Tillsammans med alla korten blir det himla tajt i plånboken. Kanske borde jag köpa en ny och mer anpassad plånbok, anpassad till denna moderna formen av lappsjuka. Nä det var väl ingen bra idé.

Kan ni gissa på vad det enda är som fungerar och botar??…..ni gissar rätt…StoppaShoppa!

"Kilroy was here"

På min daglig promenad går jag förbi en villatomt med flera olika hus på. Ett av husen är mycket annorlunda och på dess ännu ej färdigställda tak står det ”Kilroy was here” på några sporadiskt utplacerade tackpannor. Resten av taket består av presenningar och plåtbitar, det har sett ut sådär under åtskilliga år. I fönstren på det lilla huset trängs adventsljusstakar, döskallar, vagnshjul och sådant du mest hittar på loppis i lådan för hopplösa föremål ”1kr styck”. När ytterdörren ibland står på glänt, om sommaren, skymtas där en vit wc-stol vid ingången. Kanske säger det oss något om den boendes behov, kanske inte. Jag vet inte riktigt hur han ser ut som bor där, för det måste vara en han, men jag tror det var länge sedan han gick loss på ett shoppingstråk. Men humor verkar han ha…och viss känsla för vardagsfilosofiska spörsmål. Hur kommer man annars på att klättra upp på sitt tak och spika fast frasen ”Kilroy was here”. Jag gillar det skarpt…

Vet du förresten var frasen kommer ifrån? Det har jag funderat på många gånger. Enligt Wikipedia så låter en rätt sann berättelse så här:

”Kilroy was here” är en världsberömd graffitifras. Under andra världskriget började frasen dyka upp överallt där de amerikanska trupperna fanns. Det ritades ofta även en bild föreställande ett ansikte med lång näsa, två stora runda ögon med stora pupiller, som tittade fram över ett plank eller bara en linje som skulle representera ett plank. Inget mer kunde skönjas av denna figur, förutom att ibland syntes även fingrarna som höll fast i planket.'

Bilden av Kilroy är ganska allmänt känd, men dess ursprung är inte lika tydlig. 1946 hade det amerikanska transportorganet Transit Association ett radioprogram som hette Speak to America. I det programmet utlystes en tävling i ett försök att lösa mysteriet med Kilroys ursprung. Tävlingen resulterade i att man fann James J. Kilroy från Massachusetts. Att just denna person och hans historia skulle vara ursprunget till fenomenet Kilroy was here, är det många som anser vara det mest troliga även idag.

James J. Kilroy var en fartygsinspektör vid Fore River-varvet i Quincy, delstaten Massachusetts, USA. Det var hans ansvar att kontrollera alla nitare (ett yrke) och se hur många nithål som de hade nitat i skrovet varje dag. För att undvika att räkna nitarna två gånger, åt oärliga nitare, och som ett bevis till chefen, så började han att markera det han har räknat med texten Kilroy was here på insidan av fartygsskrovet som byggdes. Han använde en väl synlig gul krita och på det viset så såg inspektörerna på de andra skiften vad han hade räknat och betalade inte nitarna för ett jobb de inte har utfört.

När väl fartyget togs i bruk och transporterade amerikanska trupper ut i världen, var denna fras redan ett mysterium. Att denna fras fanns just där på denna underliga plats, och dessutom att alla till sist hade sett den, byggde på mysteriet ännu mer. Det enda som de gemensamt kunde vara överens om var att Kilroy, vem det nu var, hade varit där först. Mer på skämt så började de amerikanska trupperna sprida ut graffiti var den än landsattes och ville visa att de redan varit där, ja, eller rättare sagt att Kilroy redan hade varit där.

Det går förträffligt att inte shoppa för mig….just nu I alla fall. Fast jag har lite julklappsångest. Mer om det i nästa blogginlägg….eller så blir det om något helt annat. Over and out….

Läs mer  om Kilroy...via: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kilroy_was_here

Människans verkliga dilemma

Nu var det allt rysligt länge sedan jag skrev något i bloggen. Skeptikern, där ute i cybervärlden, tror säker detta beror på att jag inte lyckats hålla mitt löfte. Då har han nästan rätt…jag höll faktiskt på att trilla dit…köpte en ny vinterjacka halva priset och allt…men …24 timmar senare lämnade jag tillbaka den. Fy vilken pers. Viss jag skulle behöva en ny jacka, men löfte är ett löfte och den gamla duger gott ett år till. Visst, färgfläcken på vänsterarmen är inget kul, men va ”fn” det är nog bara jag som tänker på den.

Det var vid ytterligare ett tillfälle riktigt svårt….stod i kassakön för att köpa en grymt snygg , cool, tajt liten och  fräck skinnjacka i kanelbrunt, för kanonpris. Stod där en bra stund och förhandlade med mig själv. Hade många bra argument om varför jag verkligen behövde denna justa jacka; bra att se lite läcker ut när man går på nätverksträffar och businessmöten, förtroendeingivande, typ ”jag äger”, eller för höstens alla partyn. Men hallå Susanne, det sitter ju inte i jackan, det sitter i blicken och auran runt din lekamen.
 
När det tillslut blev min tur framme vid kassan, vända jag på klacken och gick och hängde tillbaka jackan. Puh det var nära ögat.  Insåg åter igen att det utan egentliga shoppingmöjligheter/tillstånd inte längre är kul att dra benen efter sig på Freeport, Kungsmässan, Frölunda Torg eller i City. In i bilen igen, hem och ut och springa istället, laga mat, jobba eller vad som helst annat som är värt minuterna i mitt liv.

Den där äkta blicken och varma auran går inte att köpa för pengar, det är något som mognar i ens inre om man föder det med rätt näring och energi. Och att ”stoppa-shoppa” är långt mer än bara en kul grej för mig, det handlar om den inre resan och att plantera fröer för framtiden, vare sig den där framtiden blir lång eller kort.

Ytterligare ett bekräftande perspektiv på detta kom på mailen nu på morgonen. Det var min dotters konstlärare som meddelade att hennes man stilla insomnat i helgen, omsluten av sin älskade familj. Han dog efter ett år med upprepade cellgiftsbehandlingar och jobbiga smärtor. Hon skrev att det var tomt och kändes ensamt men att hon var glad att han inte behövde plågas mer. 36 år fick dom tillsammans. Tomt är bara förnamnet, känslan av tomheten är säker förlamande.

Men hon skrev i nästa mening, att barnens konstklasser skulle fortsätta som vanligt i veckan och den årliga vernissagen skulle gå av stapeln som planerat till helgen….strongt…vansinnigt men kanske helt rätt, bara hon själv vet.

Att stoppa shoppa sett ur perspektivet ovan blir förstås väldigt trivialt. Men så är nu livet, en ständig pendel mellan flärd och rå verklighet och kanske är just detta den moderna människans verkliga dilemma.

En mosig flopp

Det går alldeles utmärkt att inte shoppa kläder, skor och tingeltangel men det känns som sagt som om jag valt ett shoppingstopp light. Att inte samtidigt ta med husgeråd, textilier och nya tekniska prylar i listan över saker man inte behöver förnya känns inte helt bekvämt.

Så har vi alla dessa mängder av mode- livsstils- och matmagasin. Matmagasinen med de återkommande årstidsbundna recepten. Ja menar, höstens primör, äppelkakan, smakar ju lika gått i recepten från 2009, 2010 som 2011. Så inte behöver jag nya recept för smakens skull. Dessutom tillhör jag den rara skaran som aldrig någon sin följer ett recept.

Jo… jag försökte faktiskt i helgen följa ett recept som Melker Anderson designat på spritsade potatismostoppar, eller pommes duchesse som matkulturen kallar dem. Receptet fanns i tidskriften ”Elle mat och vin” nr 4 aug-sep 2011. Men det skulle jag förstås inte ha gjort. Trots att jag redan efter 3 dl ljummad mjölk, till sex stora potatisar, började ana att detta var på tok för mycket vätska, så fortsatte jag att hälla i tills jag hade tömt den uppmätta andelen på 5 dl. Det blev en potatissoppa. Efter som jag alltid tänker positivt tänkte jag att de två äggen jag sedan, enligt receptet skulle lägga till, nog skulle göra så att allt svällde och puffade upp sig….men icke sa nicke. Att på något sätt försöka spritsa var ju löjligt. Tillsatte lite ost för att ge stadga (ej enligt receptet). För att rädda eländet hällde jag sörjan i muffinsformar, in i ugnen och höll tummarna. Men inte blev det någon höjd på detta, möjligen höjden av ett misslyckande. Tomatconcassén och citron- & pepparotssmöret, ”min version” av receptet, blev dock underbart till kalvkotletterna. Moset var nästintill oätbart.

Så vart vill jag komma med detta inlägg…..jo…Efter 50 år på jorden handlar det inte om att förnya hela tiden, utan att förvalta och förädla det man redan har och det man lärt sig. Att tro att nya kläder, designade möbler, vaser, recept skall göra att man blir mer nöjd med livet är en stor kvalmig livslögn. Man varken dövar livsångesten eller hittar sig själv i det nya.

Detta gäller även vänner och partners, de skall inte heller konsumeras och bytas ut, utan relationerna skall förädlas och förvaltas. Visst, ett och annat tillskott på vänfronten är givetvis alltid välkommet om man bara inte glömmer dem man redan har. Dygnet har bara 24 timmar, veckan 7 dagar osv…

Men grannens gräs är aldrig grönare, allt handlar om perspektiv och rätt gödsel. I kväll blir det ett kulinariskt gödsel med en matupplevelse för familjen, vi lagar gnocchisar, lammytterfile, kantarell och taleggiosås.

En stoppashoppas önskelista

Jaha så fyllde man år igen och frågan blev förstås vad jag önskade mig. Ja vad får man egentligen önska sig när man uttryckligen har stoppat shoppa? Jag sa nej till kläder, skor och smycken…snyft…men böcker det kan man aldrig få för många utav, så det önskade jag mig. Sen hade jag tämligen svårt att precisera mer, till familjens förtret.

Själv hade jag unnat mig en ny färg på håret inför denna den första 50+ dagen. Numera är jag blondin, ”Säröblond”…månne, det skall visst vara en bra färg när man bloggar har jag hört. Få se nu om texterna blir fyndigare och vassare.

In på morgonen, under munter och traditionsenlig sång, kom det numer något korta födelsedagståget, eftersom vissa familjemedlemmar flyttat hemifrån. Och det var en vacker bricka toppad med nybryggt kaffe i födelsedagsmuggen, hjärtformad smörgås med ost och aprikosmarmelad (favoritpålägget) och brev och blommor. Dottern hade presenter på hög och log underbart värmande, kyssar, pussar och kramar utdelas…

Vad fick jag, jo: Allt gick denna morgon i matens tecken. Det blev en ny snajdig elvisp av märket Dualit, (visste inte ens om att detta var ett tipptoppmärke). Designen fick mig att tänka på gamla Barbieleksaker, min gamla bästis dockdammsugare och serien MadMan, alltså ala 50-talet. Lite fulsnyggt..kanske…Och eftersom min man har bra koll på mina nycker och plötsliga förtjusningar, detta år på citrusfrukters fantastiska smak i alla former, så fick jag ett välbehövligt zestjärn och något som jag inte har en aning om vad det heter, för att ”krulla” citron och apelsinskal med.

Det blev även boken ”Världens bästa ostar och viner därtill” av Håkan Larsson och Vincent Lefèvre. Attans så mycket gott det finns i den. För er som bor nära, så vet ni vad som vankas nästa gång ni släntrar in på något att snaska på. För övriga som bor på bilavstånd går det också bra att komma och njuta… ta en taxi hem vet ja.

Men en av de finaste presenterna jag fick var faktiskt ett halssmycke, men det var handgjort i metallslöjden och designat av min minsta dotter. Så det var inte shoppat…En lite sexkantig kopparplatta belagd med emalg i grönt, kornblått och varmtrött. Där fanns en lite strimma av gult som gjorde att mönstret fick mig att färdas till vintergatans galaxer. Det lilla mästerverket hände smakfullt på ett vaxat snöre i indisktrött.

Ytterligare en bok kom med posten, Ingrid Betancourts ”Även tystnaden har ett slut”, den kommer jag läsa med djup respekt, tack M. Och så fick jag lite tur i ett kuvert, Triss i 25-or och tior, tack min älskade D.

Kvällen bjöd, avslutningsvis på räkor och champagne, från bästa fiskbilen som var söta nog att bjuda födelsedagsbarnet på några extra hekton och deras underbart lena aioli.

Om man lever som om var födelsedag vore den sista, ja då blir det en bra dag…eller hur. Carpe Vita…eller Livet by Sus…helt enklet.

Det sista jag köpte

Det sista jag köpte var två svarta jogginglinnen och två bikinis, lite snygga, exklusiva och färgglada och INTE svarta med ben ner på låren.

Då, den där lördagen för sex veckor sedan när jag var ute och shoppade, hade jag ingen aning om att det var sista shoppingen på ett helt långt år. Hade kanske, lite styggt, valt att bunkra kläder och annat tjafs om jag vetat om att jag skulle ge mig själv köpstopp. Men nu så blev det inte så. Ja, ibland är det bra att överraska sig själv.

Hur som helst har de fyra plaggen använts flitigt under resterande sommar. Mycket jogging och härliga kvällsdopp med andra ord. Nu nalkas hösten och jag gräver bland mina hyllor och trådbackar i garderoben efter ”höstnyheter” som jag glömt bort att jag hade. Hittills har jag hittat både det ena och andra..... Rea’n som grasserar ute i shoppinglivet passerar revy utan att påverka mig det minsta. Tvärtom känner jag en inre känsla av härligt utanförskap. Och så mycket mer tid jag fått över för att sitta i hammocken och filosofera, läsa, facebooka, sms’a och annat socialt klister. Skämt å sido, jag mår så mycket bättre och har frid och fred i mitt inre.

Nästa inlägg kommer ha sitt ursprung i Zygmunt Baumans social-filosofiska tankar om konsumtionssamhället.

Over and out…J