Livets goda sidor

Livets goda sidor
Livets goda sidor

måndag 14 maj 2012

Därför lagar de sina matkassar


Varför lagar man sina papperskassar och använder dem tills det finns mer isoleringstejp på dem än helt papper? Det fick jag anledning att fundera över när jag hjälpte mina rara gamla släktingar att storhandla förra veckan. Faster A och farbror B är båda en bra bit över 90 och har inte längre någon bil. De krockade en regning sommardag förra året. Bilen fick lämnas till skrot men de själva klarade sig som genom ett under. Men detta innebar att de fick svårt att klara av att storhandla på ICA-Maxi varje vecka, en rutin de som ekonomiska och ansvarfulla medborgare haft i åratal.

Nå väl, den lilla veckoshoppingen klarar de av med närbutiken runt hörnet (dessvärre inte ICA). Men har man nu ett ICA-kort så vill man ju spara bonuspoäng och handla förmånligt, inte svårt att förstå. Fast när detta innebär att man, för att just handla på denna käcka matkedja, får gå någon kilometer till närmaste buss för att ta den till närmaste spårvagn som sedan tar en till ICA-Maxi, ja då blir det lite jobbigt. Det kan vem som helst förstå.

Ännu värre blir det dock på hemvägen, när matkassarna dignar av grönsaker, mejeriprodukter, kött och lite gossiga vetelängder. De äter verkligen nyttigt och inget halv- eller helfabrikat kommer in i deras kök.  Ja, som sagt.. ni vet ju själva att det gärna blir mer än man tänkt, man går där med inköpslistan (om man inte glömt den som vanligt) och helt plötsligt ligger det massa mer i kundvagnen. Detta drabbar även mina släktingar, trots att det är jobbigt för dem att samla in allt som de ursprungligen skrivit ner på sin lista, affären är ju stor och det blir många meter att gå. Nertyngda av matvaror gör de sin resa i motsatt riktning nu med flera otympliga matkassar i var hand och en Dramaten (från början trixade de med en gammal resväska på hjul). Ibland orkar de inte utan ”fuskar ” med pengarna och tar en taxi sista biten.




Eftersom de inte har några barn så är livet som gammal lite tufft för dem. Alla vänner har sakta dött en efter en eller så har de åldrats bortom vett och sanns. Några barn och barnbarn som ilar till deras undsättning finns inte. Men jag har haft möjlighet att sedan hösten hjälpa dem att storhandla si sådär var 10-nde dag. Det har blivit en förmån snarare än en belastning. På våra turer till affären berättar det om livet och om släkten. Jag är glad att jag har dem, då de egna föräldrarna är döda sedan flera år tillbaka.

Jag har fått lära känna detta strävsamma par på ett nytt sätt. För hälsade man på lite artigt någon gång ibland, drack kaffe och mumsade på något hembakat. Men nu ser jag kärleken och kampen de för i sitt äktenskap, med stor respekt för att deras parrelation har pågått i över 6 decennier. Det är inte lätt att be om hjälp av kommun eller andra samhälleliga resurser när man är van att klara allt själv. Du vill kanske inte se att du kommit till den punkten i livet då du borde be om hjälp och vem skall du be, till vem vänder du dig? Är man två så kan man också ha olika uppfattning om vad man orkar, själv kanske du tycker städningen och fönsterputsen är en baggis medan din fru inte orkar mer egentligen. Hon har kanske svagt hjärta, utslitna leder haft en stroke mm. Men ni har levt så länge tillsammans att allt sådant liksom tillhör vardagen och inte ses längre. Kanske blir du lite arg och nedstämd när hon förslår att ni skall köpa lite hjälp och kanske blir hon tyst och biter ihop när kraven som ställs inte motsvarar vad hon orkar. Att åldrar är ingen lätt affär.

Så att hämta dem utanför deras rätt stora hus (fyra våningar) är lite vemodigt trots allt. Deras tidigare starka uttryck som individer har bleknat, de har magrat, ryggarna är lätt böjda och gången lite vinglig och stapplande. De hör sämre båda två men vi pratar högt och tydligt, även om en del faller ohört mellan stolarna. Med sina väl begagnade och lappade papperspåsar och pantbackar står de klara på trappan när jag kommer. Nu är det så att det inte är pågrund av ont om pengar (för det har de inte) som de lappar sina kassar utan för att de är uppvuxna i en generation som fått lära sig att ta vara på allt. Min generation använder matkassarna som soppåsar och slänger även papperspåsarna fyllda med tidningar på återvinningen.

Det var just detta som fick mig att fundera. För sista när jag lämnade dem, så tog jag som vanligt med mig deras kassar med tidningar och annat för återvinningen, och skulle just slänga dem med innehåll och allt. Men nu när jag stod där vid återvinningsstationen, slog det mig helt plötsligt att faster och farbror nog tyckt det varit märkligt och lite slösaktigt att jag inte tömt kassarna och tagit med mig dem tillbaka till dem igen. Så denna gång vek ihop varje tömd och lappade papperspåse. Nu ligger de i mitt bagage och väntar på nästa storköpstur till ICA-Maxi.

Och de har ju så rätt faster A och farbror B, det är inte på de stora inkomsterna man blir rik, utan på de små utgifterna. Att tänka på sin ekonomi och vår natur även in i det minsta är ju det som gör den verkliga skillnaden. När jag tänker på detta så känns mitt StoppaShopp år rätt löjligt.

Ps…För dig som vill bli rikare genom att få små utgifter tipsar jag om ”Prat om Pengar- forumet som gör dig rikare” Ds

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar